det har inte hänt något den här sommaren, det är jag besviken på. Hade stora förhoppningar, alldeles för stora. Men egentligen inget blev som man hoppades på, inte på något vis. Och det känns tråkigt, väldigt tråkigt faktiskt. Jag antar att jag får det att låta mycket värre än vad det egentligen är. Men jag vill inte att sommarlovet ska ta slut, och inte sommaren heller. Allting går så fort, gymnasiet börjar snart och vi växer upp, alldeles för fort. Jag har levt i 16 år, det känns som att man inte hinner med nånting, som att tiden bara glider ur händerna på något vis, och man hinner inte reagera, man hinner inte ta vara på det, hur mycket man än borde. Jag kan bara inte förstå hur allt kan gå så himla snabbt. Ett lika långt liv till, som jag redan har levt som gått så pass snabbt, om ett lika långt liv till, är jag 32 år, 32 år. Inte tjugo, tjugo års tiden är bortblåst. Vem vet hur livet ser ut då? Det står inte på, förens den dagen är här, då jag är 32 år gammal. Nu börjar vi växa upp, vi börjar bli stora, med egna ansvar och allting. Jag vet inte om jag är redo, ibland kan det vara kul att känna sig vuxen, men ibland känns det som att man inget hellre vill än att kunna spola tillbaka tiden, då man var liten och ingenting bekymrade en förutom skrapsåret man fick på knät när man trillade av cykeln, som man precis tagit av stödhjulen på, och skulle nu klara av att cykla utan dem, det var ett bekymmer, men inte speciellt stort, man grät några minuter, sedan kramade man om mamma som tröstade en och sedan var det bara att hoppa upp på sadeln igen, och börja trampa på, så var det alltid. Nu kan även minsta bekymmret bekymmra en, fastän det kanske inte ens är nödvändigt, en onödig grej. Men ändå kan man bli så ledsen, för ingenting. Som en smula i rymden.
Im not a girl, not yet a women...